Begravningsplatser och begravda - en minneshistoria

Diskussioner kring vår historia i allmänhet.
Femtiotrean
Medlem
Inlägg: 2073
Blev medlem: 06 dec 2011 15:33

Re: Begravningsplatser och begravda - en minneshistoria

Inlägg av Femtiotrean » 10 okt 2018 12:26

Ribban är ställd lite för högt, men jag undrar ändå om jag skulle våga mig att försöka åstadkomma en liten berättelse om hjältegravplatsen i Lahtis som jag besökte för ett par veckor sedan?
20180928_154228.jpg
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.

sveahk
Redaktionen
Inlägg: 8102
Blev medlem: 03 feb 2005 15:28
Ort: schweiz

Re: Begravningsplatser och begravda - en minneshistoria

Inlägg av sveahk » 11 okt 2018 16:30

Femtiotrean skrev:
10 okt 2018 12:26
Ribban är ställd lite för högt, men jag undrar ändå om jag skulle våga mig att försöka åstadkomma en liten berättelse om hjältegravplatsen i Lahtis som jag besökte för ett par veckor sedan?

20180928_154228.jpg
Som jag nämnde i början, alla är hjärtligt välkomna med inlägg och historier! Befinner mig för närvarande pa resande fot, därför tillfälligt avbrott i min japanska skildring... Hans K

sveahk
Redaktionen
Inlägg: 8102
Blev medlem: 03 feb 2005 15:28
Ort: schweiz

Re: Begravningsplatser och begravda - en minneshistoria

Inlägg av sveahk » 17 okt 2018 15:08

Vi återvänder till Japan, till Hagi och Mori Terumotos grav - men först, vad händer när någon dör i Japan?

Om landets shintoism tar hand om livets gladare ritualer( bröllop, nyår...), så blir det buddhismen som sköter om de sorgliga - huvudsakligen ceremonierna runt om döden. Som är starkt traditionsbundna.

Så - någon dör. Efter den traditionella och föreskrivna likvakan (som jag hoppar över här...) är nästa steg kremering.

Fram till 1900-talet var det bara Japans rika och förnäma som hade råd att kremeras - idag gäller det för 99% av befolkningen. Endast på Okinawa gäller andra regler, och faktiskt tills helt nyligen också för kejsarfamiljen...

Kremering. Den döde läggs i en balja eller enkel trälåda som därefter skjuts in i brännugnen, allt under direkt översikt av den efterlevande familjen. Den japanska synen på döden är, hur ska vi uttrycka det, en mer öppen historia än den västliga begravningsbyråmentaliteten. Men samtidigt starkt traditionsbunden. När en i familjen dör följs han/hon åt tills resterna ligger i jorden - även där vi i västvärlden föredrar att ridån är dragen...

Så medan liket förvandlas till aska, sitter familjemedlemmarna i närmaste restaurang, äter och skålar och minns. Två timmar senare har elden gjort sitt arbete - och familjen övertar nästa del av sina förpliktelser.

Ur askan gäller det nu att med hjälp av "ätpinnar" modell större, en av trä och en av bambu, plocka upp skelettdelar som sedan placeras i en urna. Och här gäller det att man känner till skelettets anatomi - man börjar med fötterna och avslutar med huvudet. Så att den avlidne inte måste tillbringa efterlivet ståendes på huvudet!
passing-bones-at-a-japanese-funeral.jpg

För övrigt - eftersom vissa skelettdelar är rätt stora är det inte alltid möjligt för en person att lyfta dem med sina pinnar - då kan det bli fler personer som med sina ätpinnar får hjälpa till att förflytta benet in i urnan. Och detta är absolut enda gången det är tillåtet att flytta ett föremål från pinnar till pinnar! Enligt japanska sedvänjor är det nämligen ett gigantiskt faux-pas om så sker ute i det riktiga livet, som tex, i en sushi-restaurant...!

Familjegraven är nästa station, den förseglade urnan längst ner. På gravstenen hittar vi de bortgångnas namn ingraverade, men ibland också namn som är rödmålade. Varför detta? I vissa fall, för att sänka kostnaderna, graveras också namnen på familjens ännu levande medlemmar redan från början in! Och den röda färgen tvättas senare bort - när nästa i familjen dör...

Inte överallt, men där Japans ledande män och kvinnor hamnade under jorden hittar vi i en tusenårig tradition oftast en buddhistiska stupa, en s.k. Gorintō (jap. 五輪塔) som vi kan översätta med "5-Ring-Torn". Utmejslad i sten består den av fem segment eller ringar, där varje segment är ett av de fem elementen - som de ses i den japanskt-buddhistiska traditionen. Nerifrån och upp: Jord, vatten, eld, luft och ibland en lotusblomma längst upp som symboliserar eter, energi eller...ingenting...där de två övre elementen ofta är regionalt så förändrade att de kryper in i varandra...
gorinto.png

Så, nu närmar vi oss med stormsteg Hagi och vår Warlords sista viloplats...

forts.
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.